Jag tänkte köra en "Kissie" och skriva ett personligt inlägg. Eller vad tänkte ni, att jag skulle förstora läpparna? Skrev med Elin på msn igår och jag kände att jag kan inte låtsas längre. Jag saknar henne så hemskt mycket. Men det känns så egoistiskt att erkänna det, inbillar mig. Så nu när hon snart kommer hem så känns det som att det är okej och jag kan släppa upp. ELIN JAG SAKNAR DIG SÅ MYCKET. Och inte bara för att du är i New York. Överhuvudtaget.

Saknad kan man lära sig att leva med. Men hur mycket saknad orkar man med egentligen? Jag saknar så orättvist mycket. Två av de absolut viktigaste personerna i mitt liv finns inte i min vardag. En kommer kanske aldrig mer att göra det. Och det gör så ont att tänka på att jag helt enkelt inte orkar. Drar mig undan. Allt och alla. Det är den lätta vägen.

Men jag känner ändå att jag är skyldig dig det här Elin. För jag älskar dig så otrolig mycket. Förlåt mig för att jag drar mig undan. Men du har funnits där varenda sekund.