Hedvig Josefin

Läser igenom mitt förra inlägg och känner hur det hånskrattar åt mig. Riktigt spottar mig i ansiktet. Jag som var så glad, nu är allt upp och ner vänt. VARFÖR? 

Jag orkar inte älta, det som har hänt har hänt. Det känns bara så hemskt alltihop och jag orkar liksom inte ens prata om det. Antingen gråter vi eller så skrattar vi -  det finns inget där emellan. Men allt kommer ordna sig, det kommer det faktiskt. Det måste ordna sig. Men det är en jobbig period för oss just nu. Sen kändes allt värre när jag väl kommit hem från Rom. Det har har påverkat oss mer än jag hade trott och de mår inte alls bra just nu.

Känner mig så himla ensam och hemlös. Sen försöker jag tänka och prata om något annat, som när Elin och Philip var här igår och hade myskväll. Det kändes bra och som vanligt. Det är väl bara en jobbig  period men just nu känns det  lite som att vi alla är i upplösning.

Den 1 april får vi ialf flytta in i den nya lägenheten på söder. Ligger precis vid Medborgarplatsen, helt otroligt läge! Jag kan se min skola från vårt fönster. Den är verkligen fin. Så vi försöker glädja oss åt det även om det känns lite overkligt just nu. Händer det här liksom? Känns som en Wallander- rulle typ. Vi är ju vanliga människor för fan.

Jag får skriva mer sen och berätta om Rom resan, vi hade det iallafall jätte bra! Som att åka till våren. Känns bara konstigt att vara hemma i verkligheten. Men som sagt så kommer det bli bättre snart. Det finns inget alternativ.

Sen åt jag föressten pizza idag. Som att det inte räckte med ångest? Jag blir så trött på mig själv.

Åh, jag är så glad just nu! Inte bara glad som man blir av kaffe utan liksom tillfreds med hela livet. Samtidigt är jag inte typ Nalle Puh- glad och dum i huvudet som inte fattar att det är finanskris och att man ska vara ledsen och ha ångest.  Sen ser jag ju att det är äckligt massa snö där ute och skitkallt och jag kommer förmodligen inte kunna ha mina quiltade ballerinaskor på ungefär två decennier.

Men det var inte poängen!

Nej, jag har inte känt av den här optimismen och känslan av att allt kommer bli bra på väldigt länge. Jag känner mig vårig inuti och är jätteglad för det! Det spelar ingen roll vad som händer runtomkring om man inte kan glädjas över det. Nu känner jag att jag kan det och att jag äntligen uppskattar allt jag har på riktigt.

Sen är jag är så glad för att Elin är glad! Hon är alldeles kär och lycklig, min sötnos. Strålar som en sol gör hon och det smittar. Gud vad glad jag är för att jag har henne, vad skulle jag göra utan? Jag är så glad för att hon står ut med mina "cranky-moments". Jag hoppas att det väger upp, jag är nämligen skyldig henne så mycket för all den positiva energi hon ger mig.

Värsta sentimental det blev. Men ibland måste Paris Hilton få checka ut, även ur mig. Hon är väl på någon nagelbehandling just nu.

Ehh, iallafall. Sen åker io ed anche le belle till Rom på torsdag! Ännu en kul grej, även om jag som vanligt tycker det är skitläskigt att resa. Jag nojar alltid över att jag ska glömma något osv.. Sen hatar jag att sova utan Martin.  Gud vilken tantig varelse jag är. Noja noja. Måste-sluta-nu. Det kommer bli aproligt i Rom med tjejerna! Det är första gången jag åker till Italien också. Jag berättar allt sen som den lilla Gossip Girl jag är.

Nåväl. Igår var jag hos läkaren och fick ett härligt besked. Jag blev så sjukt glad! (hihihihi, hemliiis, åååååh vad nyfikna ni blir nu. Not!)