Point of no return
Jag mår bra. Jag känner liksom ett lugn inom mig som jag inte känt på flera år. Jag känner mig levande. Stark. Som om jag håller på att hitta tillbaka till mig själv igen och bli den Hedvig som jag saknat så otroligt mycket. För jag har verkligen saknat mig själv.
Hästarna, det roligaste jag vet. Efter att ha svimmat två gånger i sadeln fick jag avstå ridningen. Ändå fortsatte jag att svälta mig. Min pojkvän grät när han strök mig över ryggen och kände räkna varenda revben. Ändå fortsatte jag att springa tills benen vek sig under mig.
Efter åtta års kamp, mot en sjukdom som jag inte ens skulle vilja önska min värsta fiende, är jag äntligen friskhetsförklarad. Många har trott att jag skämtat när jag sagt det. Hur kan någon som jag, med så mycket störda tankar gällande kropp, träning, vikt och mat, kalla sig frisk? Det går inte att svälta sig själv, träna sönder sig själv och tro att man någonsin kommer ha en okomplicerad relation till sin kropp igen. Jag kommer aldrig att bli mer frisk än så här. Hur ska man kunna älska en kropp som jag i flera år plågat på en så pass grundläggande nivå? Det är inte möjligt att vägra sig själv något så primitivt som föda och tro att man inte kommer påverkas för resten av livet. Men jag är så stolt över att jag inte gav upp, att jag kämpade och inte tillät mig själv att vara ett jävla anorexiaoffer. Att jag någonstans såg det som ett val och inte en sjukdom. Jag valde livet.
Jag minns en gång på gymmet. Jag sprang på löpbandet när jag plötsligt mötte jag min egen blick i spegeln. Jag kommer aldrig glömma den där tomheten, färglösheten i mina annars bruna ögon. Paniken i blicken. Men jag tittade bort. Jag hade gett upp mig själv för länge sedan. "Den Hedvig jag lärde känna, hon finns inte längre". Jag kommer aldrig glömma smärtan jag kände av att höra de orden. Jag såg mig som ett offer som sakta men säkert lät sig ätas upp av någon slags anorexia-demon. Låt den ta mig då, tänkte jag. Men jag klarade inte av att se det i hennes ögon. Se hur min bästa vänn höll på att ge upp mig. Jag tror att det var i det ögonblicket som min överlevnadsinstinkt slog till. Min point of no return.
Elin Cerha, du räddade mitt liv.
Hästarna, det roligaste jag vet. Efter att ha svimmat två gånger i sadeln fick jag avstå ridningen. Ändå fortsatte jag att svälta mig. Min pojkvän grät när han strök mig över ryggen och kände räkna varenda revben. Ändå fortsatte jag att springa tills benen vek sig under mig.
Efter åtta års kamp, mot en sjukdom som jag inte ens skulle vilja önska min värsta fiende, är jag äntligen friskhetsförklarad. Många har trott att jag skämtat när jag sagt det. Hur kan någon som jag, med så mycket störda tankar gällande kropp, träning, vikt och mat, kalla sig frisk? Det går inte att svälta sig själv, träna sönder sig själv och tro att man någonsin kommer ha en okomplicerad relation till sin kropp igen. Jag kommer aldrig att bli mer frisk än så här. Hur ska man kunna älska en kropp som jag i flera år plågat på en så pass grundläggande nivå? Det är inte möjligt att vägra sig själv något så primitivt som föda och tro att man inte kommer påverkas för resten av livet. Men jag är så stolt över att jag inte gav upp, att jag kämpade och inte tillät mig själv att vara ett jävla anorexiaoffer. Att jag någonstans såg det som ett val och inte en sjukdom. Jag valde livet.
Jag minns en gång på gymmet. Jag sprang på löpbandet när jag plötsligt mötte jag min egen blick i spegeln. Jag kommer aldrig glömma den där tomheten, färglösheten i mina annars bruna ögon. Paniken i blicken. Men jag tittade bort. Jag hade gett upp mig själv för länge sedan. "Den Hedvig jag lärde känna, hon finns inte längre". Jag kommer aldrig glömma smärtan jag kände av att höra de orden. Jag såg mig som ett offer som sakta men säkert lät sig ätas upp av någon slags anorexia-demon. Låt den ta mig då, tänkte jag. Men jag klarade inte av att se det i hennes ögon. Se hur min bästa vänn höll på att ge upp mig. Jag tror att det var i det ögonblicket som min överlevnadsinstinkt slog till. Min point of no return.
Elin Cerha, du räddade mitt liv.
Camomillastaden, min raring!
Har vänt på dygnet något ofantligt så jag tänkte väcka liv i dig, kära blogg. Ingen annan är vaken och kan leka med mig förstår du.
Dagen har spenderats tillsammans med Camomillastaden. Hon berättade att saker och ting inte längre är sig likt i Vällingby sedan jag "stack därifrån". Vet inte vad hon menade men jag får väl ta mig en tur dit någon dag och kolla in fördärvet. Sedan åt hon en kaka som var så stor att hon inte orkade hela så hon lindade in den i fyra servetter. Lade den i väskan. Hon såg att jag gav henne knäppis-blick men lät sig inte påverkas. Lilla Coopare alltså. Men söt är hon, den lilla spanjorskan.
Sedan kom Martin och hämtade Alva vilket var skönt. Vi var lite less på varandra nämligen. Jo, jag ska berätta varför! När jag kom ut från duschen i morse stod hon ogenerat och drack kaffe ur min mugg. Så jävla ouppfostrad. Dessutom var det den sista mjölken och jag tänker inte dricka efter en chihuahua fattar du väl. Hur söt hon än är så vet jag var den där tungan varit. Javisst. Jag har nog sett ett och annat.
Sen köpte jag foundation från Clinique men det skiter väl du i men jag berättar det ändå för den var dyr men det är den värd för jag pallar inte köpa tattig skit foundation från typ Viva la Diva eller något annat som täpper igen mina porer och allmänt vandaliserar mitt ansikte med talc och andra gifter som man måste akta sig för enligt Cosmopolitan så jag betalar gärna en slant extra för att inte se ut som typ Donatella Versace i fejjan när jag blir gammal.
Imorgon ska jag äta lunch med Äääälin på söder så jag måste vara fräsch! Kudden nu.
