Den här helgen har bestått av smärta smärta smärta. Efter att ha shoppat med Joanna & Marja i fredags (köpte en jeans-skjorta to die for. Snyggaste jag sett!!!) så åkte jag hem, åt en kebab och resten är historia. Efter ungefär en kvart var jag som paralyserad, kunde inte röra mig ur sängen. Magen var helt uppblåst och jag bara frossade. Vi hade dessutom besök här hemma så det var svårt för mig att balla ur totalt. Ville bara gå till toaletten och spy upp den men tänkte att det nog inte vore så classy med kräkljud från toaletten. Så jag höll mig, gick och lade mig till Martins lugnande ord om att i"morgon är det över." Jag är ju väldigt känslig mot vitlök (vilket jag alltid struntar i... KEBAB E JU GÖTT) och har en superkänslig mage generellt... Så jag tänkte att det var därför.

Knappt en timme senare vaknade jag och kände att jag höll på att spy. Tillbringade natten mer eller mindre vid toaletten med frossningar men spydde tyvärr inte upp något. FYFAN vad dåligt jag mådde! Dagen efter var vi på middag hos Martins släkt och jag kunde inte direkt visa hur dåligt jag mådde där... Sen mådde jag lite bättre men följde ändå inte med ut när Martin drog på galej. 

Lördagsnatt var nog den värsta natten i mitt liv. Trodde på allvar att jag skulle dö av smärta. Magen var som en ballong samtidigt som det värkte, spände och pulserade från alla håll. Jag minns att jag tänkte att nu dör- jag har aldrig varit med om något liknande. På morgonen när Martin kom hem så sov vi några timmar för att sen åka till akuten på Södersjukhuset. Jag grät när vi kom fram, fick knappt fram ett ord. Sen tog de prover och vi väntade i någon timme innan doktorn (han: ung och skitsnygg jag: levt på polens gator i 14 år) menade att det inte var någon allvarlig fara utan att proverna såg bra ut. Att jag skulle låta det gå några dagar så skulle det gå över.

Förmodligen så är det på grund av att min mage inte vet hur den ska hantera stora mängder mat och blir helt chockad när en fet kebab plötsligt kommer farandes. Visst!  Men nu har jag haft extrema smärtor i sedan i fredags. DET ÄR INTE SUNDT.  Att jag inte kan rida ikväll, gå på massagen, plugga eller träna är en sak. Men jag kan knappt ta mig till kylskåpet utan att skrika av smärta. I morse när jag duschade fick jag ta en paus eftersom jag inte orkade stå så länge. RÄCKER DET INTE NU?

Förlåt mina aggressioner i en annars oskyldig blogg. Men okej nu äter jag. Får världens ångest när jag stoppar i mig den där feta jävla kebaben. Sen när jag väl äter den, tvingar mig själv genom att intala mig om att "det här kommer göra så att du mår bättre", så slutar det med att jag mår så dåligt att jag tror att jag håller på att dö, inte kunnat sova på två dygn och kan knappt röra mig. Är det rättvist..? ÄR DET RÄTTVIST?  Just nu känner jag bara för att ge upp. Det blir liksom väldigt svårt att intala sig själv att det är så värt det ifall det här är konsekvensen.