Har precis tryckt i mig en chokladkaka. Kunde inte sluta, det var så gott. Tänkte att jag var sugen och att det är ju gott med choklad. Det är normalt att äta lite choklad- alla äter choklad ibland när de är sugna! Så jag åt för att känna mig lite fri från den här skiten, lite jävla normal för en gångs skull. Jag satt här med min kaffekopp och min choklad med hasselnötter i och bara myste. Jag åt och tänkte att jag ska banne mig inte ge mig. Jag ska besegra den här sjukdomen. Jag ska bli fri. Jag har gett den här skiten sju år av mitt liv. Det får fan räcka nu.

Trots att det bara var några minuter sen är jag som förflyttad till en annan verklighet. Chokladen som tidigare liksom varit en symbol för mitt hopp ligger och bubblar magen. Den ligger där och tynger mig samtidigt som jag känner den söta, äckliga eftersmaken på tungan och blir gång på gång påmind. Kan inte beskriva hur äcklad jag känner mig. Eller hur korkat naiv jag är som på riktigt kunde sitta här,för bara några minuter sen, och tro att jag faktiskt kan besegra det här. Jag får ju inte ens vara fri i några få minuter från alla tankar. Den här sjukdomen är starkare än mig. Vem försöker jag lura?

Nu blev det kanske lite väl personligt, men det kanske hjälper någon..?